Detta var ett äventyr jag väntat länge på. Jag har tidigare suttit i björngömsle i Vålådalen ett par nätter, men utan att få se någon björn. Denna gång var det dags att bege sig till Sara Wennerqvist på Wild Nordic Sweden för ett nytt försök.

Jag och Frida Hermansson sammanstrålade i Gävle för att ses och äta lunch inför äventyret, det är ju inte ofta man träffar vänner så här i coronatider och det finns massor att prata om. Det kändes så roligt att ses igen, och nu hade vi ett spännande dygn framför oss. Med tunga kameraryggsäckar begav vi oss till bilen för att åka den sista biten till Wild Nordics “högkvarter”. Vi mottogs varmt av Sara, som jag följt sedan många år men inte träffat förrän nu. En regnskur hade precis passerat och vi var inte säkra på om det skulle komma mer, så vi satte oss inne för att äta en matig välkomstmacka i huset vars väggar var prydda av bilder på nordiska djur. Där fanns också kranier från olika arter och andra spännande saker, som vilken biologilärare som helst skulle blivit avundsjuk på. Helt enkelt en atmosfär som kunde göra många barn (och vuxna) nyfikna på att lära sig mer om djur och natur. På väggen satt också en tv-skärm med en livefeed från ett blåmesbo! Sara är en driven människa med ett hjärta som klappar för naturen och hon har byggt upp en fin ekoturismverksamhet som hon kan vara riktigt stolt över.

Vi pratade om hur årets säsong sett ut och vad vi kunde vänta oss av natten. En hona med två ungar hade synts till den senaste veckan, och hade vi tur skulle vi få se henne. Vädret såg ut att bättra sig framåt kvällen och det skulle bli en klar natt. Allt bådade gott för en spännande upplevelse!

Sara är en driven människa med ett hjärta som klappar för naturen och hon har byggt upp en fin ekoturismverksamhet som hon kan vara riktigt stolt över.

Med fulla termosar och tomma minneskort begav vi oss snart mot gömslet, och väl där välkomnades vi av myggen som gärna ville följa med in. Jag klandrar dem inte, det var ett riktigt fint gömsle, med trasmattor på golvet, ett särskilt rum för toalett och sovplatsen avdelad med draperi. På hyllorna låg böcker om svenskt djurliv och för oss fotografer fanns både bean bags och gimbalhuvuden med fästplattor. På väggarna hängde små behållare med tjära för att hjälpa till att dölja vår lukt, och förutom myggen vi just släppt in var det fritt från insekter tack vare välbyggda och täta väggar. För den frusne fanns tofflor och en slags sovsäcksponcho att låna. Ett riktigt fint gömsle där man kunde känna sig som hemma!

Efter att vi installerat oss började spanandet. Det fanns fönster i tre riktningar och det gällde att hålla koll överallt för att inte missa något. Fåglar och ekorrar underhöll oss när de kom och åt frön och nötter, och en ormvråk kom förbi och visade upp sig fint (såklart i det fönster där vi inte hade riggat någon kamera).

Tiden går fortare än man tror i ett gömsle, och snart började det mörkna. I loggboken kunde vi se de föregående dagarnas obsar, och vi höll tummarna att en björn skulle dyka upp medan det fortfarande fanns ljus för att kunna fotografera. När klockan närmade sig 22 hör jag Frida viska “Björn!” och det pirrade till i magen. Där kom den, en stor mörk silhuett i skogsbrynet. Hon tittade fram bakom en trädstam och det dröjde inte många sekunder innan vi lade märke till att hon hade sällskap. Två pyttesmå björnungar följde henne i hasorna! Det var en underbar syn. Honan var väldigt vaksam och vädrade en stund innan hon bestämde sig för att det inte kändes helt tryggt. Lika snabbt som de dykt upp, var de borta igen.

Det dröjde inte mer än en halvtimme innan hon och ungarna kom lufsandes igen. Vid det här laget hade solen gått ner, men himlen glödde och gav ett rött spöklikt sken i skogsbrynet. Honan var inte lika rädd denna gång, troligen tog hungern över och när hon väl börjat äta verkade det som att vaksamheten försvann. Ungarna verkade inte heller brydda, de nosade bekymmerslöst runt och smakade till och med lite på maten. Efter en stund, kom honan på sig själv igen och skyndade bort. Vi andades ut och det började sakta gå upp för mig vad jag faktiskt hade sett. Så häftigt..!

Under natten kom honan och ungarna tillbaka igen, när det var som allra mörkast. Man kunde skymta henne som en svart diffus klump med två mindre klumpar i släptåg. Vilken upplevelse! Snart grydde dagen och vi fick förstklassig underhållning av ett gäng ekorrar som outtröttligt jagade varandra upp och ner för stammarna. Efter en lyckad natt blev vi hämtade av Christine för en frukost i den solbelysta trädgården och reflektioner kring natten som gått.

Efter att vi gjort ett försök att hitta ett gäng hornuggleungar var det dags för Frida att åka hem. Jag skulle dock stanna en natt till, jag var nyfiken på det nybyggda gömslet med vattenspegel. Det fanns möjlighet att stanna där hela natten och det nappade jag såklart på. Sova kan man göra när man kommer hem! Så efter en kort tupplur var det dags att göra sig hemmastadd i det nya gömslet, även detta omsorgsfullt byggt och även om det var mindre och enklare fanns där både tofflor, ponchos, en basic toalett, liggunderlag och utrustning för foto.

Under eftermiddagen och kvällen var det ganska lugnt, men ekorrarna var ständigt närvarande och en och en annan fågel tittade också förbi. På kvällen satte jag upp lampor som Sara så snällt hade lånat mig, utifall grävlingen skulle dyka upp under natten. Jag kämpade hårt med att hålla mig vaken, men en fin räv kom regelbundet förbi under de mörka timmarna och varje gång så piggnade jag till lite. Oturligt nog vågade den sig inte fram utan höll sig i bakgrunden, men istället njöt jag av dess uppenbarelse genom kikaren. När morgonen kom märkte jag tydligt av bristen på sömn och min reaktionsförmåga var väldigt seg. Jag lämnade gömslet vid 5-tiden och gick hem till Wild Nordics högkvarter där en bäddad säng väntade på mig för ett par timmars sömn innan frukost. Det hade varit ett par riktigt spännande dagar och det var snart dags att bege sig hem igen.

Jag kände att bristen på sömn tagit ut sin rätt, men ändå ville jag stanna kvar. Det blir till att komma tillbaka en annan gång för mer äventyr! Stort varmt tack till Sara, Christine och Pierrick för två ljuvliga dagar i naturen!