Nu närmade sig resan sitt slut.  Vi var tillbaka i Isfjorden, där Longyearbyen ligger och för ett kort ögonblick hade vi mobiltäckning. Telefonen pep till. Två nya meddelanden från IQsvar påminde om den riktiga världen därute.

Imorgon bitti skulle vi lämna Origo. Det kändes väldigt vemodigt, allting vi gjorde från och med nu var det “sista”. Sista zodiacturen. Sista lunchen. Sista natten i hytten. Det var till och med dags att börja packa lite. Det blev en lugn förmiddag innan vi gav oss ut i zodiacerna för allra sista gången. Det var en fin tur som björd på vikare, tärnor, renar och tobisgrisslor. Precis när jag trodde att vi skulle bege sig tillbaka till Origo, gjorde vi en landstigning vid Alkehornet för att se om vi kunde se någon räv. Det fanns ett gryt uppe i backen mot fågelberget. Några valde att åka tillbaka istället för att gå iland, men de flesta av oss kämpade oss upp för kullen. Det var ganska varmt att knata upp i overallen. Väl uppe möttes vi av synen av ett hundratal turister som stod uppe på en höjd längre bort. Det förtog lite av stämningen, men de gav sig så småningom iväg. Vi satte oss tillbakalutade i en backe mittemot grytet och väntade. Snart började ögonlocken bli tunga, och det var inte många som satt upp längre. Vi låg där och lyssnade på tusentals tretåingar och grisslor och någon enstaka snösparv. Då och då flög någon fågel precis över oss, och man kunde tydligt höra vingsuset. Jag tror jag somnade till en kort stund, det var så skönt att ligga där. När det var dags att bege sig tillbaka till Origo för kaptensmiddagen var det väldigt motvilligt.

En liten vikare ligger på isen och tittar på oss.

“Åsa, Åsa, Åsa, Oscar…” Oscar anropar Åsa medan Åsa V och Brutus har en trevlig konversation, kanske om sälar..?

Ett utsnitt av en glaciär, som jag faktiskt glömt anteckna namnet på.

Tobisgrissla.

En dusch och sedan på med jeans för första gången sedan jag ankom med planet till Longyearbyen. Ännu ett tecken på att förtrollningen höll på att brytas. Under nästan hela vistelsen hade jag haft på mig mysbyxor, ända sedan teletubbydräkten introducerades. Men nu var det kaptensmiddag och då fick man se ut som folk. Vi njöt av god mat och hade en och en annan livlig diskussion. Mitt i alltihopa började jag verkligen längta hem. Hem till min säng, å vad jag skulle sova när jag kom hem! Och å vad jag längtade efter min älskade, som jag inte kunnat kontakta under alla dessa dagar på havet. Helt plötsligt, efter att vi avslutat efterrätten som var en ljuvlig passionscheesecake utropade någon att han hade mobiltäckning. Jag rusade som en skållad bäver ner till hytten och ringde hem! Det var fint att äntligen kunna ringa och höra hans röst. Mitt i samtalet blev det helt mörkt i hytten och jag tittade mot fönstret. En kajkant. Vi var tillbaka i Longyearbyen.

Alkehornet, sedd från den mjuka backen där vi låg och spanade efter räv.

Ett par synnerligen välplacerade renar.

Kaptensmiddag!

Det blev en kvällspromenad i byn, sedan tog jag och Åsa V en traditionsenlig kopp te i mässen vid midnatt innan vi stupade i säng. Några andra stannade uppe och firade av den sista kvällen med diverse rusdrycker, men jag var alldeles för slutkörd för att vara uppe längre. Jag fick nästan lyfta mitt ben “manuellt” över den höga tröskeln till salongen. Den här natten sov jag som en stock!