Jag visste inte hur många sömntimmar jag låg back med. Jag hade sovit ca 3-4 timmar varje natt sedan jag lämnade Sverige. Alla svindlande intryck gjorde att det var svårt att sova, och nu var kroppen rejält sliten. Trött var jag, och jag hade ont i varje kroppsdel. Men, så fort man satt i en zodiac försvann allt det där, så det var tur att vi spenderade hela 12, 5 timmar i zodiac denna dag!

Några av oss skrev upp oss för att bli väckta tidigt för att spana isbjörn denna morgon, och jag var en av dem. Jag var rejält grusig i ögonen sedan den soliga gårdagen, men piggnade strax till när Åsa knackade på (toa-)dörren och ropade “Skynda dig, det är en vikval därute!”.  Det var bara att springa upp på däck och spana, och till slut fick jag se en mörkgrå rygg och ryggfena. Härligt att äntligen få se en val, det hade jag gärna sett mera av!

Någon timme senare tog vi en före-frukosttur i zodiacerna. Vi var nu tillbaka i området där vi sett isbjörnshonan vila med sina två små dagen innan stormen, och vi spanade för fullt. Det gick många spårlöpor i snön längs stränderna. Vi rörde oss in mot Svitjodglaciären som låg vackert inbäddad i moln. Vi såg bland annat två valrossar, en storsäl, lunnefågel och storlabb. Snart kallade Åsa på Oscar i komradion från den andra zodiaken. Isbjörn! Men inte vår lilla familj, utan en ensam björn. Den låg fint i backen och vilade.

Svitjodbreen. Sagolikt vackert.

Lunnefågel. Inte lika skygga som ejdrarna, men ändå inte helt lätta att få bild på.

En storlabb spanar från ett skär.

Storsälar ligger ofta på isflaken framför glaciären. Vilket såklart lockar till sig en och en annan björn.

Det är verkligen inte lätt att hitta isbjörnarna när de ligger så här. Tur att vi hade guider med skarpa ögon!

Efter mötet med isbjörnen började det kurra så smått i magen och vi återvände till Origo för frukost. Det dröjde dock inte länge förrän vi satt i zodiacerna igen för att titta till björnen igen. Plötsligt dök de två valrossarna vi sett tidigare upp framför oss, precis nedanför där isbjörnen låg. De hängde där en stund, liksom för att säga att de också ville bli beundrade. Osannolikt roligt att se, verkligen en arktisk överdos med isbjörn och valross samtidigt på nära håll! Vi lämnade björnen en stund för att njuta av den vackra glaciären, och vi lyckades få se en kalvning! Det brakade till och ett stort block av is rasade ner i vattnet. Riktigt häftigt att få se. I några minuter satt vi alldeles stilla i zodiacen. Inget prat, inget prassel med kläder, inga klickande slutare. Det var helt tyst och stilla, och det enda som hördes i tystnaden var glaciären. Man kunde verkligen höra hur den levde; den suckade, mullrade och knakade. Det var en magisk stund.

Glaciären kalvar, och några tretåiga måsar får lämna sin sittplats. Måsarna ger även en bättre uppfattning om skalan, något som var väldigt svårt i allmänhet. På Svalbard finns ju inga träd (jo faktiskt, men de är bara ett par cm höga!) eller liknande som kan tjäna som storleksreferens.

Efter lunch var det dags för ännu en tur i zodiacerna, denna gång en riktig långtur. På denna utflykt stötte vi på en hel del knubbsälar, vissa av dem mer nyfikna än andra. Ett litet gäng simmade runt våra båtar och deras små huvuden ploppade upp överallt. De tittade på oss med sina stora ögon i några sekunder för att sedan försvinna ner under ytan. Otroligt charmiga djur!

Vi gick iland en stund för en liten eftermiddagsfika bland drivveden på stranden. Livet kändes bra fint, men den där gnagande känslan av att äventyret led mot sitt slut blev alltmer påtaglig.

Silvertärnor, tuffa små rackare. De flyttar årligen från pol till pol vilket innebär att de nästan aldrig får se solen gå ner över horisonten.

Valrossarna som tyckte att vi skulle kolla på dem istället för på den tråkiga isbjörnen!

Stranddetalj.

Finfint strandfika!

En av de nyfikna knubbsälarna.

Så begav vi oss till Origo igen. Ikväll skulle vi få grillat uppe på däck! Det är svårt att beskriva hur härligt vi hade det i detta goda sällskap, i besättningens trygga händer, i dessa vackra miljöer med allt djurliv. Rent fysiskt var vi ganska slutkörda (de flesta av oss), men psykiskt kunde vi inte må bättre. Vi satt uppe på däck insvepta i mjuka filtar i väntan på maten, och pratade om allt vi upplevt. Om hur god maten var, hur häftigt det var ändå att ha varit med om en storm, alla fantastiska möten med djuren… Njutminuterna framför glaciären hade nog gjort oss extra närvarande, jag kände mig verkligen som i en dröm.

Efter maten blev vi varse om att vi skulle ta ytterligare en tur med zodiacerna. En nattur! Vid 22-tiden gav vi oss ut och kvällen var helt förstummande vacker. Vi hade från däck sett mörka moln närma sig och oroade oss lite för att det skulle bli oväder, men det var bara ett ofarligt molntäcke som färgade hela havet i silvertoner. Mitt i allt det blänkande grå stod de snöklädda bergen, vita och liksom självlysande. Vi färdades fram till Smeerenburgbreen som var särdeles vacker och vi träffade några valrossar som trängdes på ett litet skär. Denna tur var helt klart en av de absoluta höjdpunkterna på hela resan. Efter tre timmar klev vi iland på en liten ö i Magdalenafjorden, där vi väntade på att Origo skulle komma och möta upp oss. Vi fick sällskap av en knubbsäl som spanade in oss under en lång stund. Han hade nog aldrig sett folk på den lilla ön förut!

Det blev en kopp te i mässen innan det var dags att gå och lägga sig, efter en lång härlig dag ute i zodiacen.

En otroligt surrealistisk miljö att glida fram genom.

Smeerenburgbreen. Här passade vi på att ta ytterligare några tysta njutminuter.

Ett fint valrossmöte i natten.