Framförallt var det en fantastisk upplevelse; vädret var verkligen på min sida och jag fick både rosa solnedgångar och dimmig soluppgång. Första kvällen hittade jag inga kronhjortar överhuvudtaget, det visade sig att jag bodde på fel sida av parken och att kronviltet befann sig fyra-fem kilometer därifrån.

 

 

 

 

Under min enda heldag fick jag chans att göra lite research och lokalisera var de stora hjortarna höll till. Tyvärr skulle jag åka tidigt på lördagsmorgonen och hann inte riktigt skörda frukten av min research. Ett dygn till hade kanske gett kalasfina bilder, men ärligt talat hade jag nog inte orkat mer. Det var mycket vandrande och tungt att bära. Dessutom hade jag inte tillgång till den bästa maten, eftersom frukost och middag på vandrarhemmet serverades under timmarna då ljuset var som bäst. Det blev helt enkelt yoghurt, frukt, juice och bröd, för att effektivisera tid (och pengar). Jag var ändå nöjd med stället jag valt att bo på. Det var trevligt, billigt och låg fint till trots avståndet till kronhjortarna. Under de mörkare timmarna “tvingades” jag dessutom gå förbi de fina vyerna av Eremitageslätten där allt dovvilt höll till. Det var lite Tanzaniakänsla att gå där under gryning och skymning. På kvällen lade sig dimman vackert över det böljande landskapet och de betande djuren, och månen lyste stor och dovt gul. Det var magiskt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista morgonen hade jag bara två timmar på mig innan jag behövde vara på tågstationen. Jag gick ut i den becksvarta skogen där kattugglan hoade och söderut mot alla kronhjortar som redan börjat bröla i fjärran. När jag kom ut ur skogen blev det genast ljusare och jag såg dimman slingra sig över landskapet. Vad kan man säga..? Njutningsnivån slog i taket! Jag var tvungen att stanna till och ta några bilder, trots att jag hade lite bråttom.

Snart gick jag vidare mot den äng där jag och flera andra fotografer sett en stor hjort dagen innan. Dimman låg tjock men man kunde skymta hornen på den där den låg i gräset. Det var bara jag och en holländare som stod där till en början, väntandes på att dimman skulle lätta och att solen skulle nå över trädtopparna. Ett par andra fotografer kom förbi, ryckte på axlarna och gick vidare. Jag vet inte om de inte hade tid att vänta, eller om de inte tyckte att en sån bild var värd att vänta på. Jag tittade ständigt på min klocka eftersom jag visste att jag inte hade all tid i världen. Just innan jag skulle gå, nådde solen ängen och hjorten reste äntligen på sig. Klantig som jag var hade jag inte ställt den manuella fokusen ordentligt och jag missade när han brölade. Så kan det gå. Vackert var det i alla fall, och jag började knata mot stationen släpandes på all packning. Musklerna ömmade, men jag var väldigt nöjd med mitt lilla äventyr!