Den första morgonen med riktigt bitande minusgrader måste man ju bara ut!

Det var en fin morgon vid havet, kall och klar utan minsta vindpust. Det är fantastiskt vad mycket man kan höra i detta öppna landskap en sådan morgon; kornas klövar som knastrade mot den frostiga marken där de gick på andra sidan viken, ett ihärdigt gnagande från någon liten sork hördes nere i vassen… Det hördes andra, mer tydliga ljud också. Fasaner kraxade som trasiga små motorer och domherrar visslade vemodigt långt i fjärran. En rödhake satt med sitt lysande röda bröst och tittade ut över vassen vars vippor gnistrade av frost. En flock grågäss sträckte över den blå himlen och två sångsvanar landade i viken och gjorde knölsvanarna sällskap precis innan solen nådde över horisonten. Det var en sån där morgon då man känner livet i sig!

Skäggmesarna i vassen gäckade oss ett bra tag trots att de var många. Endast ett par tillfällen visade de upp sig så att de kunde fångas på bild, men det räckte!