Sedan förra årets tjäderspel har jag längtat till att få uppleva våren i Bergslagen igen. Och nu var det äntligen dags! Jag och min goda vän Frida åkte upp till Skinnskatteberg för två nätter ute i det fria. Både orrspel och tjäderspel stod på schemat.

Väl framme vid mysiga Pensionat Udden blev vi varse att lamningen var i full gång på gården. Vi passade på att hälsa på de små lammen, innan vi gick in för att vänta på vår guide Mattias från Nordic Safari. Efter genomgång av de kommande dagarnas schema så bjöds det på supergoda panerade kålrötter med pepparrotssås och potatis till oss vegetarianer.

Kameraryggsäckar med lite matsäck packades in i bilen och gummistövlarna åkte på. Nu skulle vi ut på myren! Det blev en äventyrlig och lite blöt promenad då Fridas ena stövel hade fått ett hål. Till slut kom vi fram. För mig som inte riktigt är van vid att klafsa runt i våtmarker var det ganska utmattande, men ändå väldigt roligt. Gömslena stod i alla fall placerade på trädäck och det var vi tacksamma för. Vi insåg snabbt att dessa 160×160-gömslen bara rymde en person och tog plats i varsitt. Det blåste rejält bitvis och regnet började dugga så smått. Vi förberedde gömslena in för natten och satte oss sen och pratade lite innan det var dags att säga godnatt. Det var en fin kväll trots ovädret, vi är väl sådana som uppskattar naturen i vilken form den än visar sig. Det är alltid avslappnande att vara ute i ingenstans med en fin utsikt.

Snart var det dock dags att krypa till kojs. Tälten var inte direkt vattentäta och vatten rann in längs väggarna.Man fick trycka ihop sig lite så man inte nuddade tältduken. Till min stora skräck hade jag en spindel, modell större, i mitt tält. Den envisades med att hissa sig neråt varje gång jag släckte ficklampan och sedan hissa sig upp när jag tände den. Så kunde jag inte ha det. Lyckligtvis hade jag två kissburkar (plastlådor med lock) och jag kunde undvara en till att fånga spindeln. Jag såg till att den fick luft så att jag senare kunde släppa ut den på morgonen.

Natten var lite ojämn, jag sov inte långa perioder i sträck. Ibland trodde jag att hela gömslet skulle blåsa iväg. Det regnade ordentligt ett tag. Efter midnatt vaknade jag dock av att allt var knäpptyst. Ingen vind, inget regn, inga andra ljud. Jag har aldrig upplevt en sådan tystnad, jag trodde jag blivit döv!

Snart somnade jag om igen och vaknade inte förrän strax efter 4. Jag kunde höra fåglar, men jag kunde inte identifiera alla. Ljungpipare, trana, taltrast… Och så började bubblandet, orrarna var igång!

Det kändes som att de var överallt, men ännu var det för mörkt att se. Jag kunde se den vita vingknogen på en orre som stod ganska nära. Det tog ett tag innan det blev ljust nog att ta bilder, molnigt som det var. Men orrarna verkade inte ha bråttom. I fyra och en halv timme höll de på. Några kortare avbrott blev det då fåglarna helt plötsligt flög iväg, men de kom snart tillbaka och intog sina platser. En vacker höna satte sig dessutom i en fin tall, och då kändes morgonen fulländad. Tupparna må vara stiliga med sina blåskimrande fjäderdräkter och lyrformade stjärtar, men den brunspräckliga hönan är ännu vackrare.

En stund efter att det sista bubblandet avtagit fick vi äntligen gå ut ur våra gömslen och sträcka på våra ryggar. Solen tittade fram och vi kunde båda konstatera att det varit en lyckad morgon. Snart kom Mattias traskande på myren och vi kunde bege oss hem mot pensionatet för brunch. Vägen hem över myren var ännu tyngre än ditvägen, benen var trötta. Vi hade båda stått med böjda knän och ryggar under nästan hela orrspelet. Men på pensionatet bjöds det på bland annat plättar med sylt och stekt ägg. Det var verkligen en välkommen måltid!

Efter maten satt vi mest och tog igen oss lite på Pensionatet och pratade med våra guider och några andra gäster. Fågelmataren utanför fönstret drog fortfarande mycket småfåglar trots att det var sent i april, och vi kunde räkna till tio olika arter; bland annat grönsiska, domherre och en otroligt snygg utfärgad bergfinkhane.

På eftermiddagen visade Mattias oss skogen där tretåig hackspett trivdes. Det var en otroligt vacker sagoskog med riktigt mossiga stenar och lavar hängandes i träden.

En tromb hade dragit fram för några år sedan och en särskild barkborre etablerade sig bland de fallna träden. Dock hinner hackspettarna inte riktigt med att hålla nere beståndet, så alltfler av de levande tallarna angrips av borren. Det tar då inte lång tid innan trädet dör helt och faller. Om några år är skogen med andra ord inte längre en lämplig biotop för tretåingarna…

Efter turen med hackspettarna var det dags för tidig middag innan vi gav oss av till tjäderskogen. Det gällde att fylla på med energi inför de nästan femton timmar som skulle spenderas i gömslet. Tjädrar är väldigt störningskänsliga fåglar, och därför är det viktigt att vår närvaro märks så lite som möjligt i deras spelrevir. Senast 20.00 bör man vara på plats i gömslet, och sedan får man sitta där till klockan 10 på morgonen för att försäkra sig om att ingen tjäder är kvar i närheten.

Mätta och belåtna efter middagen begav vi oss iväg. Vi hade packat ner frukost och lite kvällsfika, samt den obligatoriska kissburken ifall man inte skulle klara av att hålla sig under hela vistelsen i tältet.

Det var fler som skulle ligga i gömsle på spelplatsen under natten, och vi pratade en stund med dem. Det är lite speciellt att prata om alla förväntningar de där sista minuterna innan man går in i gömslet. Det får bara plats en person per tält (om man ska ha med kamera och stativ, annars går nog två bra), så man försvinner verkligen in i sin egna lilla värld ute i vildmarken. Där kan man ligga och lyssna på skogens alla ljud, tills man somnar i sin varma sovsäck.

Denna natt var ganska mycket kallare än gårdagen, men det var vindstilla och jag låg spänt och lyssnade efter ugglor. Men natten var ovanligt tyst. Vid 21-tiden hade ännu ingen tjäder hörts flyga upp till sitt sovträd. Vid 22 gav jag upp lyssnandet och somnade en stund. Det dröjde dock inte länge förrän jag vaknade igen. Kissnödig såklart. Det är inte helt lätt som tjej att kissa i en plastlåda i ett tält mitt i natten, men det gick. Snart kunde jag somna ordentligt.

Vid 04:30 vaknade jag av något, men jag vet inte av vad. Det måste ha varit en tupp! Jag satte mig upp och lyssnade. Tranor. Orrar som bubblade från den närliggande myren. Men där! Visst kunde jag höra kluckandet och sisandet en bit bort! Jag krängde mig ur sovsäcken och ställde mig på darrande ben. Träningsvärken från orrsessionen hade börjat kicka in ordentligt. Jag drog långsamt upp dragkedjan på min tittlucka, och jag kunde skönja något i mörkret långt bort mellan tallarna. En tjädertupp spatserade fram och tillbaka på en mossig klipphäll. Så stor den var!

Tuppen var framme i någon halvtimme innan den försvann utom synhåll. Inga andra tuppar verkade vara i närheten, men en höna hördes ovanför mig. Det var ovanligt stilla. Snart hördes smällar ner mot myren till. Ett slagsmål helt klart! Dock kunde jag inte se något. Smällarna fortsatte ett tag, men plötsligt drunknade de i ett ihärdigt ljud som kom allt närmre. Det var ljudet av en enorm flock bergfinkar som slog sig ner i tallarna ovanför gömslet. Jag hörde hur tjäderhönan flydde fältet. Det svirrande ljudet av bergfinkarna fyllde hela huvudet, det nästan distade i öronen. Jag tittade ut och såg hur de flög runt högt uppe i trädkronorna. En kvart senare gav de sig av. Det var en surrealistisk upplevelse, lika plötsligt som de dök upp försvann de. Bara trastarna sjöng längre bort i skogen, och orrarna spelade såklart fortfarande. Klockan hade ännu inte blivit 6, men jag började ana att tjädrarna hittat någon annan plats att spela denna morgon. Vi som placerat oss strategiskt där ”stortuppen” regerat de senaste tre åren. Så kan det gå, tjädrar är väldigt oförutsägbara och man kan aldrig veta garanterat att de dyker upp.

Med nästan fyra timmar kvar tills vi fick kliva ur gömslet bestämde jag mig för att lägga mig ner i sovsäcken och bara lyssna på morgonens ljud. Det dröjde inte länge förrän jag somnade. Efter en stund vaknade jag till och fick veta via sms att jag missat en vacker dimma som letat sig upp från myren och kommit in i skogen.

Till slut var det dags att kliva ut ur gömslet. Morgonen hade kanske varit väldigt händelselös de sista timmarna, men vi hade ändå fått se en tupp! Det är inte alltid man ens får se det. Vid mitt besök förra året hade vi turen att se fem-sex tuppar, men det hör sannerligen inte till vanligheterna. Då var det en riktigt häftig upplevelse att höra alla tjädrarna bullrande flyga ner från träden på morgonen. Men både jag och Frida var mycket nöjda med upplevelsen, och jag måste säga att bergfinksflocken var, för mig i alla fall, en riktigt häftig grej att vara med om.

Vi blev hämtade strax efter 10 och vid pensionatet åt vi en välbehövlig brunch. Sedan var det dags att åka hem till Stockholm igen.

Tack till för Nordic Safari ett riktigt lyckat äventyr!