Sommarens sista bild blev en rådjursget i den låga morgonsolen. Jag såg den komma gående upp för en liten backe med sitt kid rakt emot mig och dök ner i skydd av en hasselbuske , med hopp om att de skulle fortsätta framåt så att jag kunde få en bild av dem tillsammans. när geten kom över krönet träffade solens strålar hennes ansikte genom vegetationen, och jag kände att jag var tvungen att ta en bild även om det riskerade att jag blev upptäckt och att det inte skulle bli någon bild med kidet. Jag tog två bilder, och visst hörde hon ljudet av slutaren och valde att byta riktning in i skogen med kidet. Ibland får man ta snabba beslut om vilken bild man ska ta, och jag tycker nog att det var rätt i det här fallet.