Zimbabwe/Botswana del 1: Victoria Falls

March 28, 2022 /

Mellan 13-23 mars 2022 bar det äntligen av till Zimbabwe och Botswana efter att resan skjutits upp sedan mars 2020. Vi hade väntat länge.

När pandemin slog till på allvar stod vi på Kastrup med väskorna redan incheckade till Frankfurt, och där tog det stopp. Vi fick avbryta resan och skjuta upp den till nästa år. Som alla vet hade världen inte återhämtat sig från pandemin ett år senare, vi fick istället hålla tummarna inför 2022. Det fick bära eller brista. Hoppfulla men extremt nervösa lyckades vi övervinna hinder som inställda plan, PCR-test och diverse byråkratiskt krångel, och när vi äntligen satt på planet mot Victoria Falls kunde vi andas ut. När vi steg av planet och den varma luften kom emot oss visste vi att vi hade lyckats! Det var svårt att greppa efter all denna tid.

Att vara tillbaka i Afrika efter tio år var ett otroligt kärt återseende. Vi hade nu två slappa dagar i Victoria Falls innan det bar iväg ut i bushen. Även om det inte togs så mycket bilder i Victoria Falls vill jag ändå börja från början i den här reseberättelsen. Den här delen av äventyret handlade mest om att varva ner efter all stress inför resan. Att få lämna allt strul bakom sig och njuta av värmen, den afrikanska gästvänligheten, dofterna och maten. Bara att få ta av sig munskyddet när vi blev upphämtade för transfer till vår lodge var en otrolig frihet! Det blev en lugn första dag med poolhäng och drinkar. Dagen därpå tänkte vi promenera genom stan ner till vattenfallen och avsluta vistelsen med en sunset cruise, men nu behövde vi bara smälta det faktum att vi kommit fram och att hela äventyret låg framför oss! Det är den bästa känslan, att stå på tröskeln till något fantastiskt. Efter en god middag på lodgen (med en lite tafatt nyanställd kypare som gjorde sitt bästa) och några drinkar senare stupade vi isäng.

Drink vid poolen på Nkosi lodge.

Även om folk sakta men säkert börjat resa igen, var där säkert bara en bråkdel av mängden turister jämfört med innan pandemin.

Promenaden till fallen därpå var väldigt mysig, det var kul att se lite av stan. Som brukligt på en turistort mötte vi förstås en del ihärdiga försäljare längs vägen men inte så att det störde alltför mycket. Det kändes dock lite jobbigt att säga nej när man visste hur hårt Victoria Falls drabbats ekonomiskt av covid. Även om folk sakta men säkert börjat resa igen, var där säkert bara en bråkdel av mängden turister jämfört med innan pandemin. Något vi genomgående fick höra från de människor vi mötte denna resa var att det de inte ens orkade tänka tillbaka på de senaste två åren. Det var bara att försöka se framåt och hoppas att folk vill börja resa igen.

Framme vid fallen betalade vi inträde vid entrén (munskydd på igen) och traskade in i parken (munskydd av). Det var fuktigt och lummigt, och man hörde vattnet dåna på avstånd. Det var en hyfsat lång promenad längs med fallen med nära 20 små utposter där man hade utsikt över de mäktiga vattenkaskaderna. Beroende på hur vinden låg kunde man bli riktigt blöt (det var vi beredda på), men vinden verkade ligga bra till för oss. Trodde vi. Den sista tredjedelen av promenaden var rejält blöt! Det tog bara några sekunder innan man var genomdränkt! Vi var alla beredda med regnkläder, men man kanske inte tänkte på att ens vattentäta skor skulle fyllas på uppifrån. Det blev en tuff dag för mina fötter i den gassande värmen!

De mäktiga viktoriafallen.

Efter besöket åt vi lunch i sällskap av en väldigt söt orm (spotted bush snake – Philothamnus semivariegatus) i ett träd. Personalen på restaurangen fann det roande att jag och Frida spenderade så mycket tid på att försöka få en bra bild på den! Vi såg också en del babianer och gröna markattor, men där blev det inga bilder. En av servitörerna tipsade oss om ett bra ställe att hitta kameleonter, och jag och Frida begav oss dit medan de andra gick hemåt. Letandet gick dock inte så bra, troligtvis på grund av att solen stod som högst, men vi hade rätt trevligt där vi snokade runt i en vacker trädgård med varsin Savannah dry-cider i handen. Promenaden hem var oväntat lång (och varm!), och när vi väl var hemma var det bara att ta en supersnabb kalldusch och svida om inför dinner cruisen.

Spotted bush snake (Philothamnus semivariegatus)

Båtturen var en otroligt fin upplevelse. Vi var sex personer i vårt sällskap och vi hade egen bartender och kapten. Vi tuffade fram på Zambezi-flodens lugna vatten och spanade på flodhästar och fåglar. Vi fick också se en riktigt stor krokodil snabbt dyka ner i vattnet! Solen sjönk allt lägre medan vi pratade och skrattade med kapten Abel och insöp den härliga atmosfären. Det var en otroligt fridfull upplevelse som jag absolut rekommenderar för den som besöker Viktoria Falls. När mörkret föll anlade vid en brygga intill Palm restaurant där vi skulle äta en trerättersmiddag innan det var dags att bege sig hem. Det var en perfekt avslutning på kvällen. Proppmätta rullade vi hemåt och därefter somnade vi gott, i ivrig förväntan inför det riktiga äventyret som nu skulle ta sin början!