Vinden hade upphört. Molntäcket hade spruckit upp och vattnet såg betydligt lugnare ut. Äntligen!

Jag gick ut på däck det första jag gjorde, och jag såg hur vi lämnade isflak bakom oss. Vi hade tagit oss till Hinlopen! Isen hade släppt förbi oss och nu svängde vi precis söderut in i sundet. Klockan var strax över 06 på morgonen och jag kände att det skulle bli en härlig dag. Jag stod och njöt uppe på däck tills det var dags för frukost, och ju längre in i sundet vi kom desto lugnare blev vattnet. Snart låg det blankt och böljade silkesmjukt. Vilken skillnad det var mot de tidigare dagarna, vi trodde knappt våra ögon!

Efter frukost var det såklart dags för en zodiactur i det nästintill stilla vattnet i Lomfjorden. Turen bjöd på ett ljuvligt möte med två valrossar. Vi närmade oss dem väldigt tyst och försiktigt där de låg på ett isflak. Till slut var vi väldigt nära. Den ena dök ner i vattnet, men kom snart upp på flaket igen. De verkade obekymrade av vår närvaro och lät sig fotograferas. Ibland kunde man till och med tro att de poserade medvetet för oss!

Valrossen jagades förr på ett brutalt sätt. Människorna letade reda på de stora flockar som låg längs stränderna, och spetsade de som låg närmast strandlinjen. De andra valrossarna kunde då inte komma ut i vattnet, och det var bara att fortsätta slakten tills alla var döda. De jagades till den punkt då det bara var ett 100-tal kvar på hela Svalbard. Sedan de fredades 1952 har de dock återhämtat sig riktigt bra, och de dyker upp på ställen där man inte sett dem på många år!

Ett alldeles underbart möte med dessa fina varelser. Mot en kuliss som heter duga!

Valrossarnas föda utgörs mest av musslor som de hittar på botten med hjälp av sina morrhår. De är väldigt skickliga på att suga ur musslorna ur sina skal.

Vi var alla helt tagna av denna fantastiska stund med valrossarna. De låg där och frustade och småpratade. När den ena kliade sig kunde vi tydligt höra skrapljuden! Vid ett tillfälle var vi så nära som tre meter ifrån dem, och de bara låg där obrydda och myste.

Vår guide Åsa, minst lika glad över valrossmötet som Anders!

Efter att vi fotograferat och njutit av det fina mötet lämnade vi valrossarna lika försiktigt som vi närmat oss dem. Vi hittade snart en storsäl som låg på ett annat flak, och även ett gäng vackert poserande spetsbergsgrisslor på ett isflak. Det var en helt oslagbar zodiactur! Det var lite sorgligt när vi började kryssa tillbaka till Origo mellan isflaken för att få i oss lite lunch. Men när vi väl kom tillbaka till fartyget insåg vi hur hungriga vi var!

Spetsbergsgrisslorna såg nästan ut som pingviner där de stod på isflaket.

Riktigt vackra fåglar. De är lika skickliga i vattnet som i luften och kan dyka ner till 150 meter i jakt på föda.

Storsälen med sina tjusiga morrhår.

På väg tillbaka till Origo.

Det blev ytterligare en sväng i zodiacerna denna dag, och vi gjorde vår första landstigning. På Wahlbergsøya, som platsen där vi gått iland hette, hittade vi en samling valrossar som låg och hade det gott på stranden. De var inte lika pigga på att posera som våra tidigare valrossar, men det fanns en yngre individ som var nyfiken på oss och höll koll på vad vi pysslade med. Det var inget kalasfotoläge riktigt, så jag lutade mig tillbaka en stund. Jag satt där i snön och tittade på valrossarna samtidigt som jag njöt av denna osannolikt härliga dag. Och vi hade ännu en spännande sak att uppleva framåt kvällen!

Här fanns vacker blå is som kalvat från glaciären.

Expedition på väg!

Den charmiga unga valrossen, som gjorde sitt bästa för att inte ligga ytterst i högen. Han lyckades inte, utan fick gott nöja sig med sin plats.

Under kvällen skulle vi nämligen passera Alkefjellet, en enorm lodrät basaltklippvägg där 60 000 spetsbergsgrisslor häckar på de små utsprången. En majestätisk syn! Vi hade märkt av närvaron av spetsbergsgrisslor under dagen, och när vi närmade oss klippväggen förstod vi varför. Himlen var full av fåglar. Ljudet av alla dessa fåglar fyllde öronen, och vi kände förstås lukten av dem också när vi kom närmre. Det var lite som Stora Karlsö gånger hundra. Efter denna häftiga upplevelse så behövde man lugna ner sig lite innan det var sängdags, så några av oss tog en kopp te i mässen och pratade om dagens händelser. Det hade varit en helt underbar dag.

Ju närmre vi kom Alkefjellet, desto fler spetsbergsgrisslor såg vi…

… Snart såg vi hela pärlband av fåglar i fjärran.

När vi började närma oss tittade solen fram en stund och lyste över de dramatiska klipporna.

Snart såg vi dem; grisslorna! Klippväggarna har en rödaktig ton, färgat av fåglarnas spillning.

Paren lägger sitt enda ägg på dessa smala utsprång, och det är format så att det inte ska rulla av klippan.

Hela Alkefjellet kryllade av liv!