Svalbard, dag I: Ett kärt återseende.

Länge hade jag sett fram emot resan. Nu stod jag på tröskeln till ett äventyr utan dess like.

Vi landade i Longyearbyen mitt på dagen, och det första som jag möttes av var snösparvens sång. Innan jag klev ner för det sista trappsteget på trappan från planet så stannade jag till en sekund och tänkte “Äntligen. Nu är jag äntligen här igen.”. Jag hade haft gott sällskap på flyget av Åsa, som också skulle med. Lika full av förväntan som jag. Lika pirrig i magen över att gå ombord på båten och fara ut på Ishavet.

Flera i resesällskapet hade kommit med samma plan. Vi tog oss via hyrbil (den stod och väntade på oss på flygplatsen med nyckeln i!) in till “stan” och alla släpptes av vid sina hotell. Longyearbyen var sig ganska likt sedan jag och min fina sambo besökte den 2011, men en hel del hus hade byggts sedan dess. Byn kändes mycket större. Färgskalan hade dock inte ändrats, det var samma roströda trähus och en del i svagt mättade pastellfärger. Den brungrå marken. Det är lite som att det ligger ett tunt lager av gråbrunt över allt i Longyearbyen. Det är bara turisterna i sina klara friluftskläder som lyser skarpt i ögonen. Och snön, det var betydligt mer snö i bergen än sist jag var där.

Longyearbyen, mmed de karaktäristiska bergen i bakgrunden.

Longyearbyen, med de karaktäristiska bergen i bakgrunden.

Jag  gjorde mig hemmastadd på Mary-Anns Polarrigg och begav mig sen för att möta Åsa för en tur till museet. Svalbard har ett särdeles fint museum, som är väl värt att besöka. Det är ju inte bara en plats med mäktig natur, Svalbard har en otroligt intressant historia också. Valjakten och polarhjälteepoken fascineras jag mest av. Valjakten är för mig helt obegriplig, dels hur man klarade av att jaga val i dessa karga trakter på den tiden, men framförallt hur man kunde döda så vansinnigt många av dessa otroliga varelser till den gräns att de inte kunde hitta fler. En fruktansvärd brutal slakt pågick däruppe.

Efter museet tog vi en tur med kamerorna och sedan blev det en liten tupplur på hotellet innan det var dags för gemensam middag på Kroa. Det var kul att få se ansikten på alla som skulle med på resan. Brutus och Agneta Östling (och Åsa förstås) kände jag igen sedan förut, men annars var det helt nya bekantskaper.

Efter middagen  hittade jag ett par svalbardsrenar på vägen tillbaka till Polarriggen. Tur att jag hade kameran med mig! 70-200 mm dög fint då dessa renar inte var särskilt skygga av sig. Ett fint avslut på kvällen, nu skulle jag bara få lite sömn inför den stora morgondagen.

Nu började äventyret!

En av byns vilda svalbardsrenar. Den här arten har kortare ben än våra skandinaviska renar. Korta extremiteter, tjock päls och rund kropp hjälper till att hålla värmen i ett kallt klimat.

En av byns vilda svalbardsrenar. Den här arten har kortare ben än våra skandinaviska renar. Korta extremiteter, tjock päls och rund kropp hjälper till att hålla värmen i ett kallt klimat.

 

 

This entry was posted in Resor, Svalbard.

2 Comments

  1. ÅsaV June 29, 2015 at 20:46 #

    Tack! Underbar berättelse som får mig att minnas! Fantastiska bilder som alltid! :)

    • Marie June 30, 2015 at 14:51 #

      Tack..! Ja, att skriva får mig att minnas också! =)

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*